Det hela började när jag var tolv år. Min farfar Jacob Jacobsson och jag getade korna uppe vid

Totthummeln. Totthummeln, som är ett fint grönområde, ligger halvvägs upp mot Åreskutan. Men på

sensommaren när svampen börjar komma blev korna som vilda. Dom älskade svamp och sökte sig

längre och längre bort från det område dom skulle beta på. Det var därför som dom måste passas.

Farfar och jag hade just satt oss ner och packat upp vår matsäck då vi hörde kyrkklockorna ringa.

Dom ringde och ringde utan uppehåll. Farfar visste varför. ”Det är mobilisering”, sa han. Det är krig i

Finland och vi måste förstärka gränsen.

När jag började skolan efter sommaren såg jag militärer på byn. Dom låg förlagda väster om Åre

samhälle och det berörde mig inte så mycket, dom bara fanns där. Vintern gick, min farfar dog våren

1940 och efteråt tyckte mina föräldrar att det var skönt för farfar att han inte behövde vara med om

det som senare hände. För inte långt efter hans dödsfall vaknade mina föräldrar, mina två syskon och

jag av att vår gård var belägrad av militärer.

Jag gick då i sjätte klass i skolan. Hela vår gård togs i besittning, den blev förklarad för krigszon. Det

innebar att vi alla måste ha en passersedel för att få gå hem till vår gård. Det stod en beväpnad vakt

vid uppfartsvägen till gården. Kom någon besökare, följde en vakt med upp till vår gård och stannade

kvar tills vår besökare hade gått. På vardera sidan om gården restes block av röd granit från Åresjön

upp mot fjället, s.k. tankshinder. Blocken kom i järnvägsvagnar från Bohuslän. Det fanns bumlingar

även ute i sjön. Det skulle vara överallt vara oframkomligt för tanksen. Många värn byggdes och vår

jordkällare följde med när man grävde för detta. Där skulle militären ligga och sikta på fienden,

Norge hade ju invaderats av tyskarna och hotbilden fanns väl att dom skulle gå vidare in i Sverige.

Vårt hus som var rätt stort blev expedition och matsal till kompanichefen och övriga officerare. Allt

detta blev en stor förändring för oss på gården. Vårt finrum fick tömmas, möbler, prydnadssaker m.m.

fick vi bära ut på logar och lador. Själv fick jag bo i klädkammaren under trappen. En del av gårdens

rum blev logement för officerarna. Ett källarutrymme med spis blev deras kök, vilket innebar att

kockarna vandrade genom vårt kök för att komma in till officersmatsalen. Det var säkert många

gånger psykiskt jobbigt för mina föräldrar. En kokvagn sattes upp för dom meniga och man byggde

också ett marketenteri på vår tomt. Det var bara för oss att finna oss i detta. Och vi förstod, tyskarna

måste stoppas om dom kom.

Det kompani som förlagts till vår gård kom från Ångermanland. Min mor som var ångermanländska -

hon kom från Själevad - hade skolkamrater med i gruppen och två av hennes bröder låg i granngården.

Ja, märkligt var det.

Min pappa blev också inkallad. Jag minns så väl när min mamma, mina syskon och jag vinkade farväl

när en bil hämtade upp honom och körde honom till Storlien. Han blev förlagd vid norska gränsen.

Kusinen Elsy och "Biggen" med farfar Jacob Jacobsson         Birgit o syster Anna-Greta    En svensk soldat på permis.

vid ÅREEXPRESSEN. Tid -1934 eller -35?

Ja, så gick åren. Militären med flera byten blev kvar i Åredalen. De som kom först var de som

tillhörde Landsstormen med sina trekantsmössor (det som senare blev Hemvärnet) samt de som var

stamanställda, men med tiden så blev det allt yngre män som kom. För att lätta upp tillvaron ordnade

dom dans och revyer och ortsbefolkningen blev inbjudna. Det var jätteroliga revyer och det

Militären tog sig friheten att bygga och inhägna som dom ville. Jag kommer ihåg en episod när min

pappa, som nu var hemma igen, hade satt korn på åkern. En morgon när han vaknade och tittade ut

genom fönstret fick han se att en del av kornåkern var slagen och inhägnad och där innanför gick en

kviga. Övriga kor gick utanför och betade. Militären hade slagit ner en del av kornåkern, minerat och

inhägnat den. En av kvigorna hade lyckats ta sig över stängslet. Hon gick där bland minorna, något

som kunnat sluta illa, men som tur var så var minorna inte apterade.

Andra saker som började ske vid den här tiden var dom tyska permissionstågen från Norge som gick

genom Sverige. Det var godsvagnar med delvis öppna dörrar så att vi kunde se soldaterna som ibland

vinkade till oss - och vi vinkade tillbaka. Det som var besynnerligt var att våra bussar måste ha sotade

fönster, vi fick inte se vad som pågick, medan de tyska soldaterna hade full insyn.

En del nytta hade också gården av de inkallade. När slåttertiden var inne fick vi mot en liten penning

s.k.flitpengar hjälp av några soldater med skörden. Många var vana att arbeta på bondgårdar. I

fredstid hade vi både slåtterkarl och piga som hjälpte till på gården, personer som pappa cyklade till

Levanger i Norge för att rekrytera. Kanske hade han kontakter där genom släktingar.

-  Vapenvägrare blev vägbyggare - byggde "Burmavägen" -

Efter några år ändrades inkvarteringen på vår gård. Nu kom istället män som sökt vapenfri tjänst.

Dom var religiösa och ville inte bära vapen. Deras uppgift blev istället att bygga vägar i försvarets

tjänst. En av vägarna byggdes från vår granne Björnängegård och upp mot Totthummeln. Den fick

namnet Burmavägen och finns kvar än idag och används av både ortsbor och turister. En grupp kom

också och sprängde in en anläggning i berget på grannens tomt. Dit la man räls och kunde köra in

med ett helt tågsätt.

Under den här tiden gick jag handelsutbildning i Sundsvall och fick sedan arbete på krigskassan som

var förlagd till Staben i Undersåker, där överstlöjtnant Pousette var chef. På staben arbetade

officerare med olika ärenden som gällde hela Åredalens militärområde. En gemensam officersmatsal

inrättades på pensionat Hosgården i Undersåker, där även jag som civilanställd hade förmånen att få äta.

När jag tänker tillbaka på de här åren så hade vi tur som fick stanna vid det som blev. Allt har så

småningom gått att rätta till. Så sent som sommaren 2001 revs det sista värnet. En del känner det nog

lite extra hjärtligt från den här tiden, då flera av byns flickor funnit sin hjärtans kär bland soldaterna.

Bland dem fanns en flicka som betraktades som ensling, men även hon rycktes med i dansens virvlar

och fann sin tillkommande bland militären och flyttade sedan till Halland.

Svart-vita bilder från Birgit Nyströms fotoalbum / Fotograf tyvär inte känd.